måndag 27 december 2010

Tack för i år!

Tack för i år alla läsare! Vem vet, kanske kommer en ny kalender om elva månader, kanske var detta tredje gången gillt. Vem vet, vem vet.

Foto: Sara Andréasson
I alla fall: Från oss alla i det lilla Lyckebergahuset, till er alla därute i världen, önskar vi en god fortsättning på allt som redan börjat och god början på allt som ska komma!

/Maia

fredag 24 december 2010

Julevangeliet

Julkalenderns sista dag. Väntans sista dag. Men ändå den allra första dagen. Början. Dagen är kommen, kärlek triumferar, kom, låt oss skynda till Betlehem.


Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta. (Lukas 2:15)

/Maia

torsdag 23 december 2010

Julsaga

En av myterna kring julrosen säger att det stod en liten flicka och grät vid krubban i Betlehem. Hon grät för att hon så gärna ville ge en gåva till Jesusbarnet, men hon hade ingenting att ge. Hennes tårar föll i snön, och där växte den lilla julrosen upp.

Självklart är det en myt. En sentida myt. Men bilden av flickan som inte hade något att ge, trots att hon så gärna ville är ändå stark. Psaltaren 126:6 skriver: De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde; de komma åter med jubel och bära sina kärvar.


Det är en ros utsprungen 
av Jesse rot och stam. 
Av fädren ren besjungen, 
den står i tiden fram, 
en blomma skär och blid, 
mitt i den kalla vinter, 
i midnatts mörka tid. 
[Thekla Knös]

/Maia

onsdag 22 december 2010

Jullov

Lov. Nu är det väl lov för alla snart ändå?

Jag är så glad att det heter lov på svenska. Ordet är ju bara helt underbart. Vi får lov. Lov att ta fritt från de vardagliga aktiviteterna. Lov att göra något annat. Jag önskar att vi hade lov istället för semester, vi vuxna också. Då kanske det bleve lite mer pulka och Kalle Anka-läsning i pyjamas och raggsockar.


Ordet lov är enligt Svenska Akademiens ordbok besläktat med ljuv, välbehag, förhållande(t) att tycka om något. Jo, jag tackar!

/Maia

tisdag 21 december 2010

Julfrämmande

Alla dessa fina vänner. Vänner långt borta, vänner nära. Vänner som vi växt upp med och varit ung med. Vänner som vi träffat som vuxna. Och så alla de vänner som vi aldrig mött, men som ändå är så nära. Kära, goda vänner. Så värdefulla. Vänner som vi träffar en gång om året. Eller vart tionde år. Så långt borta, men ändå så nära. Och så vänner som saknar oss när vi inte kommer i tid till fikat på jobbet på morgonen.



Undrar varför det förr i tiden kallades att ha främmande. Jag vet att man ibland sa det fortfarande när min bror och jag var små. Vi ska ha främmande. Men de var ju aldrig främmande, de var ju vänner.

Det sägs att främlingar är vänner du ännu inte mött. Och det är väl härligt. Vänner är ju något man aldrig någonsin kan få för mycket av. Här kommer The Prayer till alla goda, gamla och nya vänner!

/Maia

måndag 20 december 2010

Julbad

Det finns ett uttryck på engelska, något har gone bad, blivit dåligt. Något bra, fint, nyttigt eller värdefullt har förändrats och bara blivit något annat. Något dåligt. Osten till exempel, eller mjölken. I engelskan använder man uttrycket också för att beskriva situationer. När jag googlar finner jag experiment, hårpermanenter, arresteringar och allt möjligt som gått illa. Och även jular.

Det intressanta är att de verb som används är blev och gick. Det är verb utan agentivt subjekt – om ni ursäktar språkvetarinslaget här – det är liksom ingen i de här meningarna som är ansvariga, ingen som är den som gör så att allt går åt skogen. Man kan bara stå där och säga att det bara bidde så. Hoppsan, liksom.

IQ har en mycket bra reklamfilm som handlar om hur roligt (not) det egentligen är med riktigt fulla människor. Den avslutas med en uppmaning att vi ska låta bli att ge bort alkohol i julklapp. Kanske är det ett riktigt bra förslag. De allra flesta klarar alkohol, men en del gör det inte. Ibland vet vi inte riktigt vem.


Tänk om alla de barn vars högsta önskan är en vit jul skulle få sina önskningar infriade? Och att summan av alla Christmases that went bad skulle bli lägre i år.

/Maia

söndag 19 december 2010

Julspel

Julspel har blivit en tradition i vår familj. Jag tror det började när vi till slut insåg att det inte längre var läge att köpa en Disneyfilm som familjejulklapp. Så istället blev det sällskapsspel. Och nu såhär den sista söndagen före jul kommer här lite tips på vansinnigt roliga spel som finns i familjen och som är bra klappar.

Rappakalja är också kul!

Cranium. I Cranium spelar man i lag och men ska utföra uppdrag för att laget ska få poäng. Här används alla möjliga sinnen. Man kan till exempel få ett ord som man ska illustrera för sina lagkamrater genom att skulptera det i lera. Man kan mima, nynna, stava ord baklänges på tid (mycket svårare än man tror), rita och svara på kunskapsfrågor. Ibland får man utföra uppdraget själv. Ibland gör en från varje lag det samtidigt, vilket naturligtvis blir väldigt rörigt och trevligt.

När då då? Detta spel presenterade Ingvor och Acke för oss för många år sedan. Det handlar om att man ska sätta in historiska händelser i tid. Inte sådär exakt, men före eller efter andra historiska händelser. Det låter kanske inte så upphetsande, men det är ganska slumpartat och man kan ibland missta sig ordentligt på saker man borde veta. Ett ganska stillsamt spel jämfört med Cranium.

Bezzervisser. Detta är ett kunskapsspel. Det är bara det att varje spelare får sina egna slumpade kategorier att svara på och man får byta kategorier för både sig själv och andra. Den som är duktig på böcker kan plötsligt få en fråga om sport för högsta poäng. Till skillnad från TP går detta hyfsat fort och man hinner igenom ett eller två spel ganska snabbt.

Saboteur. Vi hälsade på L och P i Frankrike berättade de om ett roligt spel som de spelat med några kompisar och vi gav oss ut på jakt och hittade det i en underbar spelbutik i St Étienne. Spelet består av en enkel liten kortlek, så det är ett praktiskt spel att ta med sig i väskan. Det hela går ut på att man ska bygga en väg för att kunna hitta guld i en gruva. I princip vinner den som lyckats med detta. I princip, för i början av spelet tilldelas man en roll, som ingen annan vet om, och en eller flera av spelarna kan vara sabotörer, dvs. sådana som vinner spelet genom att motarbeta de andra. Mycket kul att läsa varandra och låtsas vara sabotör fast man inte är det. Finns inte på svenska, men väl på engelska, vilket väl fungerar bättre än franska för de flesta.

Och i år då? Har ni något tips på vad vi ska skaffa?

/Maia

PS. Idag ska vi dessutom på julspel!

lördag 18 december 2010

Julpynt

Okej. Nu är det snart dags. Plocka fram lådorna med det gamla och titta vad som finna. Och dammsug affärerna sedan efter lite nytt. Nu är det snart glitter som gäller. Glitter, guld, silver, rött, grönt, mörkblått, mer glitter. Kulor, pärlor, änglar. I granen, på alla horisontella ytor, på lampor, i fönster, i krukväxterna. Inne och gärna ute också.

Kör hårt!



Vad är det som gör att vi plötsligt på jul förvandlas från svenska traditionella stilminimalister till utlevande kitchmonster? Eller är det bara jag?

/Maia

fredag 17 december 2010

Julbak

För länge sedan brukade man på jularna göra något som kallades en julhög. Det var en hög med bröd, kakor och annat gott som varje medlem i hushållet fick på julen. Underst var det en rejäl brödkaka och ju högre upp man kom desto festligare blev det. Kanske låg där ett rött vinteräpple på toppen, blankt av fruktvax. Denna hög fick var och en hushålla med efter eget huvud.

När jag var liten så bakades det inte särskilt mycket hemma. Farmor och farfar stängde sitt konditori och kom åkande upp till oss med väskorna fulla av julbröd och klenäter och varsin påse med godis till min bror och mig. Men med fem barn lär man sig baka. Och det är så kreativt och härligt. Lite produktivt. Och så doften, doften!


Saffransdegen år 2008 – tiden går!

Det finns ett par bakade saker som jag definitivt har med på min jullista: Saffransbullar, pepparkakor och vörtbröd. Jag har aldrig några speciella recept, utom med vörtbrödet där jag måste följa det som står på påsen med vört. Vilket har lett till att jag glömt i stort sett varje ingrediens som går att glömma beroende på vilket år det är. Tur att jag inte är kemist. Ett år glömde jag själva vörten och fick stå och kladda in den i den färdiga degen tillsammans med extra degvätska. Brödet blev inte så lyckat det året. Bättre med recept där man jobbar på känn.

För de andra bakningarna har jag några klassiska knep som gör att allt fungerar. I saffransdegen ska man blanda i ett ägg per 5 dl mjölk i degvätskan. Då behövs ingen kesella för att bullarna ska hålla sig mjuka, osmuliga och fluffiga i flera dagar. I pepparkaksdegen ska det vara mjölk (eller ännu hellre grädde). Och så ska man aldrig, aldrig, aldrig ta mer mjöl än som står i receptet. Men gärna dubbelt så mycket kryddor.

Ha en fin helg!

/Maia

torsdag 16 december 2010

Julgran

I en del av det vi kallar vår skog finns det höga, höga granar. Att gå där på hösten och höra vinden susa i grantopparna är fullkomligt underbart. Alla dessa resliga träd som böjer sig i vinden och knakar bara lite grand. Det är ett ljud som liknar ljudet av vågor som slår mot en strand. Man blir lugn och trygg.

Kommer ni ihåg den där sagan av H.C. Andersen som handlar om en gran. En liten fin gran i den stora skogen. En vacker liten gran, helt perfekt. Men ändå så missnöjd. Det enda den lilla granen kunde tänka var »O, var jeg dog saadant et stort Træ, som de Andre!«

Och granen kunde helt enkelt inte njuta av allt det fina runt omkring den. Inte av solen. Inte av vinden. Inte av alla som uppskattade den lilla granen just som den var och just där den var.

Gästillustratör: Sara Andréasson

Den lilla granen i sagan fick sina femton minuter i rampljuset. Och det är väl helt OK, men jag skulle nog hellre susa år ut och år in tillsammans med hundratals andra granar än vara julgran i en liten stund, om jag får de två alternativen. 

Idag vill jag att vi funderar ett slag över alla Om jag bara... så skulle jag... som vi omger oss med. Dessa tankar vi umgås med. Sanningen är ju att det i slutet av den där tanken inte finns mer lycka eller tillfredsställelse än i dagen som är idag. Jag är jag, och jag är fantastisk. Idag. Solen lyser på mig, vinden blåser på mig och det finns människor som gillar mig just som jag är. Och det räcker.

/Maia

(Läs Grantræet av H.C. Andersen)

PS. Jo, vi har julgran. Det har vi.

onsdag 15 december 2010

Julskiva

När det gäller julmat verkar alla vara överens. Det är kvällen innan jul som gäller. Granen blir klädd. Mörkret har sedan länge fallit. Vörtbrödet ligger och svalnar och skinkan står i ugnen. Sent, sent, har den blivit klar och fått sin griljering. Granen har fått sin stjärna och glittrar.


Det är då knäckebrödet kommer fram och Nisses senap, stark och söt. Extrasaltat Bregott, inget mindre. Och så några skivor som skärs av den ännu varma skinkan. De blir lite för tjocka egentligen, men det gör inget för skinkan är fortfarande så stor.

Och så, sist av allt natten före julen, lillejulafton, får vi den största smaksensationen, en höjdpunkt i förtid, med bara några stearinljus och granen tända.

Allt det andra kan vi i stort sett vara utan. Eller hur? Bara inte den där allra första julskivan av skinkan.

/Maia

tisdag 14 december 2010

Julbonus

Den 14 december 1998 fick vi i vår familj en riktig julbonus. För det var då som lilla A, idag tolv år, kom till oss. Wikipedia säger: Bonus är latin och betyder helt enkelt Bra. Och vi har det bra. Så bra. Vilken bonus!

Men ute i stora världen idag har ordet bonus fått en riktigt dålig klang. Det ligger något av orättvisa i det. Stora, feta bonusar till den som redan har. Idag, tisdagen den 14 december, kan vi kanske passa på att ge bonusar till dem som inte brukar få sådana.


Om du går på stan idag, köp en Faktum eller Situation Stockholm eller motsvarande. Sitter du vid datorn, klicka dig fram till Röda Korset, Plan eller något hjälpprojekt nära dig. Är du i Göteborg kan du packa ihop ett par julklappar och ta med dem till Hotell Gothia Towers fram till den 23 december. Läs mer här.

För om vi räknar våra välsignelser, finner vi snabbt att vi har mer än tillräckligt för att ge vidare.

/Maia

ur Kärleksvisan, med Sarah Dawn Finer

För att jag älskar dig så som du är
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig när du är svag.
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
du betyder allt för mig.
Var inte rädd. Jag står brevid dig.
För du betyder allt för mig.

måndag 13 december 2010

Julstök

Hos oss har vi inget julstök. Det är sant. Jag lovar. Istället har vi ett hela-resten-av-året-stök och en fantastisk och avslappnande julordning. Under icke-julen ligger allt framme i en snarast osalig röra och att plocka undan blir ett timslångt, för att inte säga dygnslångt projekt. Under julen är bordsytorna tomma och försedda med tjocka inbjudande dukar.

Det härliga är att det finns en sådan styrka i de där tomma ytorna. Hela huset blir en slags tabula rasa, en tom tavla att skriva på. Allt blir möjligt, projekt föds i mina tankar.


Frågan är om de här möjligheterna, projekten, om kreativiteten och den stora orken skulle infinna sig om mina bord var en tabula rasa varje dag. Jag vet inte och kommer inte att få veta. För när julgranen kläs av ligger glitter och kulor minst fjorton dagar på vardagsrumsbordet innan de tar sin väg till sina lådor i garaget. Och på samma gång fylls alla andra horisontella ytor med papper, brev, förflugna garnnystan, saker som ska lagas eller ges bort, flöjter och saxofoner. Tofflor och raggsockar finner sin plats under soffor och matbord. Tvätten blir en hög och sängborden en avställningsyta för allt som jag inte riktigt vet var det ska vara.

Julen är en härlig städad paus, i ett kreativt kaos. Ett utrymme för framtanke.

/Maia

söndag 12 december 2010

Julvisa

(Klicka här för soundtrack till inlägget!)

I slutet av tonåren var jag med i en underbar ungdomskör, i Flatåskyrkan i Västra Frölunda och under ledning av giganten Gunno Palmqvist. Att få ha en så skicklig körledare var förstås en del av tjusningen, att min blivande make utgjorde femtio procent av tenorstämman en annan, men det var så mycket annat. Vilket gäng det var.

Den tolfte december på natten till den trettonde drog ungdomarna som var kören och några till genom västra Göteborg och sjöng för alla möjliga som skulle ha den äran att höra oss. Ibland hade vi lurat till oss en nyckel, ibland ringde vi på mitt i natten. Eva Arvidsson hade sin hemstickade luva som nästan nådde till golvet. Stjärngossarna var strutförsedda. Ibland var det kallt och snö. Och vi var galna, glada och faktiskt helt nyktra. Det senare en raritet bland luciatågen på den tiden.

Gästillustratör: Síle Donnellan, Almanacka 2010


Hemma hos tomas ernvik, dit vi alltid gick sist, läste värden högt för oss ur Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år och jag minns ett stycke som handlade om någon i en bil som försökte prata med en gran i munnen. Hade jag slumrat till och drömt lite? Ja, kanske?

Och så fanns det i kyrkan ett sjunget julspel som också vi var med i. Ett riktigt julevangelium där tre vise män – rejäla basar, ordentligt utklädda och mycket visa – följde en stjärna som flyttade sig över den gula tegelväggen.

I avsaknad av luciatåg som knackar på er dörr efter klockan tre natten som kommer, tillåt mig att bjuda på några julvisor, såhär den tredje advent. Låt oss vara lite julvisa idag, sitta ner en stund och njuta av dagen.

/Maia

lördag 11 december 2010

Julstress

Idag, den 11 december, utropar jag Lilla listans dag. Ni vet hur det är. I början av december – ja, till och med tidigare – så börjar man göra alla dessa långa listor på allt som ska hinnas till jul. Alla sakerna, måstena, hinnorna.

Kanske gör du en riktig papperslista, som ligger i din rockficka och där saker prickas av. Kanske gör du en mental lista, en sådan där vag en som ligger och stressar och pressar på och ropar: Vad var det nu igen? Var det inte något mer jag skulle köpa idag? Dessa listor är båda två av den fruktade arten Stora listan. Rovlistorna, de som har sinnesfriden som föredragen föda. Men idag, ser ni, är det Lilla listans dag.

Det är ganska lagom att fira denna dag den elfte december. Det är lite mitt emellan. Tredje ljuset har ännu inte blivit bortglömt. En del saker är fixade och andra inte.

Men hur gör man då? Jo, man tar den stora listan och så gör man lite olika markeringar. Kanske en glad liten gubbe för de saker som du själv blir gladast av och njuter bäst av på jul. Kanske ett hjärta för de saker som du gärna vill göra för att andra ska bli glada. Och så en svart tuschstreck över resten. Sedan sorterar man så att man prioriterar de saker som har både glad gubbe och hjärta. Sedan tar man gubbarna och hjärtanen i den ordning som passar ens sinnelag. Ibland måste man vara lite vardagsklok och sätta sig själv först.

Gästillustratör: Agnes Andréasson

Får man göra så? Absolut. Vi är ju inte byggda som hinduiska gudar, med fyra, sex eller åtta armar. Så idag: Låt oss ta tio minuter och dra ner på kraven. Så kan vi blir färdiga, utan att vara helt färdiga.

/Maia

PS. Två dagar kvar på utlottningen. Vill du vinna en sjal?

fredag 10 december 2010

Julduk

Nån gång en jul på 80-talet åkte jag till Åhlens en julaftonsmorgon. Fråga mig inte varför. Det måste ha varit så att en del av julklapparna inte hunnit bli köpta. Troligen till dem vi skulle träffa senare på eftermiddagen. Men där på Åhlens på Frölunda Torg hade personalen fattat vilken dag det var. Det var den dagen då det var försent att sälja jultyger.

Så förutom det jag egentligen skulle köpa så kom jag hem med en tjock rödrutig duk i indisk bomull med inslag av gul metalltråd.


Denna duk representerar själva julen hos oss, ännu tjugofem, trettio år senare. Natten före julafton stryks den och läggs på. Den har bleknat lite och är aningen varmare i färgen, lite mer orange. Metallen har gått från gult till mer silvrigt. Men den är med varje år, bara på jul, och den dag den ger med sig kommer jag att sakna den.

Det är ok att vara lite fäst vid vissa saker. De är representanter för det som varit, för livet som passerat och har varit gott. Hela mitt hem är fyllt av sådana saker, farmors bord, farfars kavel och plåtburkarna från konditoriet, min pappas mässingsaskfat och hans tavla av mig som liten unge. Tunnan mamma gav mig när jag tog studenten. Clarys gamla tavla med bibelord.

Representanter för livet i ett hem som inte är en stajlad shabby chic Lantliv-dröm eller iskall Bo Bedre-kopia. Ganska skönt ibland.

/Maia

torsdag 9 december 2010

Bonusinlägg: På en strykbräda i Kållered

Hänger den spetsstickade Reykjaviksjal som lottas ut mellan dem som skriver kommentarer på den här bloggen. Och länkar du hit från din Facebook-sida eller på din blogg får du en lott till. Glöm bara inte att skriva här på bloggen att du länkat från någon annan sida och hur många sidor du länkat från.



/Maia

PS. Till och med den 13 december pågår utlottningen.

Julefrokost

Det verkar som om vi har en ganska tillbakadragen kultur för julfester i Sverige. Ofta är det jullunch eller julbord och förhållandevis nyktert och städat. I Danmark, å andra sidan, verkar det vara lite mer på sniskan.

Det år jag var i Århus förundrade jag mig över hur tidningarna före jul innehöll spaltmetrar med relationsråd inför och efter den traditionella julefrokosten. För det första handlar det inte om en lunch i egentlig mening, för det är i mörkrets skydd detta evenemang går av stapeln, för det andra så är det inte måltiden i sig som är det som gör att det behövs relationsråd.

Julefrokosten är den stora möjligheten till en arbetsplatsflört, oavsett civilstånd. Only the strong survive Julefrokost skriver en bloggare. Och en tidning skriver att du inte vet var eller med vem du vaknar efter en Julefrokost.

Är julefrokosten ett slags fönster för osäkra, där de kan känna sig som en som gör vad den har lust med, utan tanke på konsekvenser? Som i filmerna. Som i böckerna. Men i hemlighet och i den legitimitet som tillfället ger.

I så fall frågar jag mig: Vågar vi inte stå för det – är det då värt det?


Det finns många olika typer av saker vi längtar efter, men inte vågar. Och julefrokostens utlevande bara ett tecken på att vi inte egentligen gör det vi ska.

Kanske dagen som är just idag kan få bli ett fönster för tankar om vad det är vi verkligen ska ändra på. Kanske är det inte att flytta eller byta arbete, utan bara att bygga om lite eller tala med sin chef? Kanske inte att ge sig in på en ennattlig julefrokostaffär, utan helt enkelt att tillåta sig ett nervkittlande inomäktenskapligt äventyr?

/Maia

onsdag 8 december 2010

Julstjärnor

Höstens hit är att förfasa sig över programmet Ung och bortskämd. Det är lite som Biggest loser, för det är de som bäst behöver hjälp som får åka hem. Programmet handlar om unga vuxna som är som julstjärnor, uppdrivna, framodlade i en miljö där de inte ska leva. De klarar inte ett vanligt liv i den vanliga världen, där ingen kommer och vattnar, trimmar och sprutar härliga duschar av disigt vatten över en varje dag.

Som julstjärnor. Helt omöjliga att få att klara sig till nästa år.


Jag vill gärna tro att de flesta unga som växer upp idag inte alls är julstjärnor, utan snarare ett släkte av starka överlevare. Sådana som inte ger upp när en dörr stängs och som vet hur man tar reda på hur man löser en fläck eller bygger en trapp. Och gör det. De är rejäla vita virkade julstjärnor i bomullsgarn, att ta fram år efter år.


Årets julkort från oss här på Hultet är snöflingor, små julstjärnor, som jag virkade en alltför tidig morgon när jag inte kunde somna om. Jag ska fästa rödvita paketsnören i dem och en liten brun etikett i papp med en hälsning.

Varje år påminner jag här i bloggen om att det finns så många som blir extra glada för ett julkort, och jag gör detsamma i år. Ett riktigt julkort till dessa våra nära som blir så glada för dem, lägger vart och ett av dem i en skål, och visar dem för hemtjänsten, personalen på äldreboendet och för varje gäst som kommer innanför dörren. Och kanske också ett julkort till dem som du inte så ofta har kontakt med, men gärna skulle vilja.

Så köp dina julfrimärken redan den här veckan, medan du ändå köper mjölk. Köp ett par paket med julkort från Cancerfonden på samma gång. Släng iväg några kort till mostrar och farmödrar och pappor. Och Nilssonar, Cecilior och Larsar.

/Maia

PS. Posten skriver: För att dina julkort med julfrimärken ska komma fram innan jul postar du dem senast 16 december. Frankerar du med valörlösa frimärken eller 6 kronor postar du dem senast 22 december.  Mer info här.

tisdag 7 december 2010

Julgris

Jag minns alla dessa jular då det var keso och skära bort fettet från skinkan som gällde. Maten vägdes och räknaders i points. Jag minns de gäster jag plågat med kladdkaka utan smör och med kesella (1%) som tillbehör, smaksatt med lite vanilj. Hungrig var jag hela tiden.

Särskilt förlåt riktas till Conny, som vågade säga vad han tyckte en gång. Förlåt, Conny. Det var äckligt, jag håller med!

Tillåt mig idag att idag erbjuda ett par trevligare och faktiskt nyttigare alternativ.


Revbensspjäll med grillade rotfrukter

Ta ett rejält flak med tjocka revbensspjäll. Pensla dem med smält smör och vänd dem i provençalska kryddor, ingefära, peppar och flingsalt. Lägg dem med köttsidan ner i en stor, smord ugnsform och sätt in dem i 175 graders värme. När spjällen varit inne i 45 minuter vänder du dem och lägger grovskurna, saltade, pepprade och oljade bitar av rotfrukter runtom. Och så kör du 45 minuter till. På med lite färsk rosmarin den sista stunden. Köttet ska vara så att det faller av benen.

Chokladtryffeltårta

300 gram 70%-ig choklad (gärna med mintsmak)
4 dl vispgrädde
200 gr mascarpone (eller crème fraiche)
(1,5 tsk pulverkaffe)

Koka upp 2 dl av grädden och smält chokladen i den. Vispa samman resten av grädden med mascarponen till halvfast konsistens. (Stöt snabbkaffepulvret.) Blanda allt och lägg i en lagom stor form, klädd med gladpack. Gör gärna ytan lite vackert toppig. Dekorera med vispad grädde och bär.

/Maia

måndag 6 december 2010

Julstämning

En gång för länge sedan, när jag var liten läste jag en skämtteckning där någon skulle överlämna en julstämning till någon annan. Mottagaren trodde det var en tidning, Julstämning (den finns fortfarande), medan den som överlämnade det istället överräckte en juridisk stämning. 

Vansinnigt roligt. Jag minns inte riktigt varför, men jag hade lite konstig humor och lyckades nog aldrig återberätta skämt och roliga historier så att folk skrattade. Det gjorde mig inget, men det var synd egentligen, för ett riktigt gott skratt är så obeskrivligt skönt och lättande. 

Ni minns väl hur det var i skolan ibland när man bara inte kunde sluta skratta? Något var helt hysteriskt roligt och så bubblade det bara omkring inuti en tills fnisset blev till skratt och skrattet till sist fick en att gråta och falla av stolen.

Idag skrattar vi inte varje dag. Inte ens varannan. När vi skrattar riktigt ordentligt nån gång torkar vi tårarna efteråt och säger till varandra: Det var längesedan jag skrattade så... Men varför? Vi har saker att glädjas över, le åt och skratta åt, men ändå är det oftast våra sorger vi räknar och listar upp.

Jag tror att vi helt enkelt är lite ovana vid skrattet. Vi kanske bara är lite ringrostiga? Behöver öva? Kanske det hjälper att titta lite på de glada fyrlingarna igen? Gör det!



/Maia

söndag 5 december 2010

Julljus

Vi åkte på semester med familjen till Puerto Rico på Gran Canaria mitt i mörkaste november. Högt uppe bland bergen på ön fanns den lilla byn Santa Lucia, där kyrkan var tillägnad helgonet som inte ville svika sin tro. Utanför stod en lucia staty med ljus i hår och med en stjärngosse.

Inne i kyrkan var det ljust. Solen strömmade in och det kändes märkligt att vara där med värmen fortfarande i ryggen i denna lilla helgedom, ägnad det sicilianska helgonet. Men jag ville gärna tända ett ljus.

Det fanns inga ljus att tända. Istället fanns en glasmonter med kanske hundra små lysdioder, hundra små lampor. Om du lade en slant i ett myntspringa, så tändes en diod. Det var säkert miljövänligt. Säkert mindre brandfarligt. Och säkert mycket ekonomiskt, för kyrkan behöver ju pengar.

Men det var inte levande ljus.

Levande ljus i ett helt annat kapell.

Vi tänder många ljus i Sverige. Kanske behöver vi tända ännu fler, så som vi förbannar mörkret. Men sanningen är att vi behöver bara ett enda levande ljus, för att mörkret ska fly. Idag tänder jag ett ljus.

/Maia

PS. Dagens namn är Sven.

lördag 4 december 2010

Julpapper

Jag älskar verkligen paket. Varje gång jag ser en gran med paket under blir jag glad. Egentligen ska jag erkänna att jag till och med blir glad av att se de där tomma paketen som ligger under plastgranarna på stormarknaden. Och de små – också de tomma – paketen man kan köpa och hänga i granen. De är så fina, paketen. De representerar en vackert presenterad gåva.

I år har jag dock en annan idé. För hur mycket jag än gillar de fina paketen, så gillar jag inte högen med julklappspapper som går till spillo efter julafton. Men det finns lösningar.

Den klurigaste men kanske också roligaste lösningen är att följa uppmaningen i Sew, Mama, Sew! och slå in julklapparna i en inköpskasse. Inte en kasse i plast från Netto helst då, utan i en tygkasse som går att vika ihop och ha i fickan och använda istället för alla dessa plastpåsar vi får överallt. Sådana går att köpa, men det är också lätt att sy en själv. Ett annat alternativ är att kanske slå in i en sjal, lite som den här furoshikiinslagna japanska gåvan?


Det enklaste är att slå in paketen i återvunnet eller återvinningsbart papper. Små paket kan slås in i papper från magasin som ändå skulle slängas i återvinningen. Större i tidningspapper som legat ett tag så att trycksvärtan lagt sig. Papper från redan fådda presenter kan användas på nytt. Snören kan samlas i en snörpåse.

Min farmor hade en flerfickad påse innanför skafferidörren. Där fanns det plats för papper, snören, korkar och annat som kunde användas igen. Kanske vi kan slå in någon julklapp i en sådan?

/Maia

fredag 3 december 2010

Julkort

När jag var liten var julen väntan. Tiden var lång, alldeles för lång. Ju äldre jag blir desto fortare går tiden, och den blir kort, kort, den blir alldeles julkort, som livet var en enda julafton där man hela tiden ska hinna fram och tillbaka och både hit och dit. Och framför allt ska man hinna med. Hinna med julen, livet som vore de snälltåg som avgår från stationen om vi inte skyndar oss.

Alla dessa modeord som ska försöka få oss att stanna till och bara leva gör mig paradoxalt nog väldigt trött. Mindfulness är ett sådant ord. Precis som kvalitetstid var det för ett tag sedan. Carpe diem – fånga dagen. Vi pratar om dem, som om det för varje ord, varje term vore något helt nytt. Något vi just upptäckt.


Den kloke danske grukförfattaren Piet Hein skriver: Den som aldrig lever nu, lever aldrig. Hvad gør du? Och visst är det essensen av hur vi ska leva i det korta ögonblicket. Så må vi kalla det vad vi vill, mindfulness, kvalitetstid, carpe diem. För tiden är inte kort. Vi har all tid just nu. Just nu. Och nu.

/Maia

torsdag 2 december 2010

Julklapp

Jag har ibland svårt för obetänksam beröring. Det ska inte förnekas. Inte generellt, alltså, men på fel ställe. Mest när det handlar om folk som inte känner mig, kanske när jag på en arbetsplats plötsligt hamnat mitt i en grupp där det finns en annan beröringskultur. Man ska hela tiden hålla i varandra lite medan man samtalar. Det är legitimerat att lägga armen om någon i en soffa utan att fråga. Så vänligt, så omtänksamt, så fint. Men jag kan inte riktigt ta det.

När jag var i tonåren och en bra bit in på mitt tjugotal så var jag själv just sådan. Alla skulle kramas. Jodå. Ville du inte så var det minsann något fel. Och inte med mig. Det var först lite senare som jag tänkte ett varv till, backade och blev aningen mer privat. Började känna att närhet och beröring ska ha ett värde.

En familj jag känner och fick förmånen åka med till skolan ganska ofta under gymnasietiden lämnade aldrig varandra utan beröring. Mamma, pappa och de två ungdomarna kramade och pussade varandra där i groventrén innan vi satte oss i bilen. Varje morgon. Utan undantag. För mig blev det en sådan förebild.


En klapp är en gåva, påfyllning av en annan persons känslotank. En kram är en känsloöverföring, av glädje, sorg, medkännande och markering att jag finns här. Vi ska unna oss att vara generösa med klapparna, men också vara noga med att låta dem vara så värdefulla som de verkligen är. En julklapp.

/Maia

onsdag 1 december 2010

Julkalender

Ännu ett år. Ännu en jul. På tv spelas en reklam där danska skådespelaren Mads Mikkelsen i strikt kostym står i ett hotellrum och lättar på slipsen. Han talar om dagarna, dagarna som bara går. Filmen visar steg för steg hur datorn stängs, mobilen läggs undan, klocka och nyckel lämnas i receptionen och hur han barfota går ut i solskenet, möter sin familj på stranden. Det är klart att det är reklam. Men ändå är det något som tar tag i mig varje gång han på sin lite småtöntiga svenskdanska säger dagarna.

Alla dagarna.


Ännu ett år. Ännu en jul. Ännu en kalender. Jag skulle så gärna vilja dela de närmaste tjugofyra dagarna med er. Vad ska vi fylla dem med? Jag skulle önska oss att vi kunde fylla dagarna med möten, samtal, eftertanke, av minnen, värme och av andakt. Att vi får och tar oss utrymme att finnas till i de här dagarna som leder fram till jul.

Jag kommer att bygga 2010 års kalender på ord som har förledet jul-, som idag med julkalender. Men det är inte alldeles säkert att mina associationer är de traditionella.

/Maia

PS. Om du lägger en kommentar till något meddelande är du med i en utlottning av ett trevligt överraskningspaket. Ni som känner till en av mina andra bloggar, tingestar, kanske kan ana att det är ett mjukt paket det rör sig om. Om du dessutom gör en länk till den här julkalenderbloggen på din egen blogg eller i din facebookstatus (eller båda) så får du två respektive tre lotter. Utlottningen pågår till den 13 december.