Julefrokost

Det verkar som om vi har en ganska tillbakadragen kultur för julfester i Sverige. Ofta är det jullunch eller julbord och förhållandevis nyktert och städat. I Danmark, å andra sidan, verkar det vara lite mer på sniskan.

Det år jag var i Århus förundrade jag mig över hur tidningarna före jul innehöll spaltmetrar med relationsråd inför och efter den traditionella julefrokosten. För det första handlar det inte om en lunch i egentlig mening, för det är i mörkrets skydd detta evenemang går av stapeln, för det andra så är det inte måltiden i sig som är det som gör att det behövs relationsråd.

Julefrokosten är den stora möjligheten till en arbetsplatsflört, oavsett civilstånd. Only the strong survive Julefrokost skriver en bloggare. Och en tidning skriver att du inte vet var eller med vem du vaknar efter en Julefrokost.

Är julefrokosten ett slags fönster för osäkra, där de kan känna sig som en som gör vad den har lust med, utan tanke på konsekvenser? Som i filmerna. Som i böckerna. Men i hemlighet och i den legitimitet som tillfället ger.

I så fall frågar jag mig: Vågar vi inte stå för det – är det då värt det?

Det finns många olika typer av saker vi längtar efter, men inte vågar. Och julefrokostens utlevande bara ett tecken på att vi inte egentligen gör det vi ska.

Kanske dagen som är just idag kan få bli ett fönster för tankar om vad det är vi verkligen ska ändra på. Kanske är det inte att flytta eller byta arbete, utan bara att bygga om lite eller tala med sin chef? Kanske inte att ge sig in på en ennattlig julefrokostaffär, utan helt enkelt att tillåta sig ett nervkittlande inomäktenskapligt äventyr?

/Maia