Julgran

I en del av det vi kallar vår skog finns det höga, höga granar. Att gå där på hösten och höra vinden susa i grantopparna är fullkomligt underbart. Alla dessa resliga träd som böjer sig i vinden och knakar bara lite grand. Det är ett ljud som liknar ljudet av vågor som slår mot en strand. Man blir lugn och trygg.

Kommer ni ihåg den där sagan av H.C. Andersen som handlar om en gran. En liten fin gran i den stora skogen. En vacker liten gran, helt perfekt. Men ändå så missnöjd. Det enda den lilla granen kunde tänka var »O, var jeg dog saadant et stort Træ, som de Andre!«

Och granen kunde helt enkelt inte njuta av allt det fina runt omkring den. Inte av solen. Inte av vinden. Inte av alla som uppskattade den lilla granen just som den var och just där den var.

Gästillustratör: Sara Andréasson

Den lilla granen i sagan fick sina femton minuter i rampljuset. Och det är väl helt OK, men jag skulle nog hellre susa år ut och år in tillsammans med hundratals andra granar än vara julgran i en liten stund, om jag får de två alternativen. 

Idag vill jag att vi funderar ett slag över alla Om jag bara... så skulle jag... som vi omger oss med. Dessa tankar vi umgås med. Sanningen är ju att det i slutet av den där tanken inte finns mer lycka eller tillfredsställelse än i dagen som är idag. Jag är jag, och jag är fantastisk. Idag. Solen lyser på mig, vinden blåser på mig och det finns människor som gillar mig just som jag är. Och det räcker.

/Maia

(Läs Grantræet av H.C. Andersen)

PS. Jo, vi har julgran. Det har vi.