Julduk

Nån gång en jul på 80-talet åkte jag till Åhlens en julaftonsmorgon. Fråga mig inte varför. Det måste ha varit så att en del av julklapparna inte hunnit bli köpta. Troligen till dem vi skulle träffa senare på eftermiddagen. Men där på Åhlens på Frölunda Torg hade personalen fattat vilken dag det var. Det var den dagen då det var försent att sälja jultyger.

Så förutom det jag egentligen skulle köpa så kom jag hem med en tjock rödrutig duk i indisk bomull med inslag av gul metalltråd.

Denna duk representerar själva julen hos oss, ännu tjugofem, trettio år senare. Natten före julafton stryks den och läggs på. Den har bleknat lite och är aningen varmare i färgen, lite mer orange. Metallen har gått från gult till mer silvrigt. Men den är med varje år, bara på jul, och den dag den ger med sig kommer jag att sakna den.

Det är ok att vara lite fäst vid vissa saker. De är representanter för det som varit, för livet som passerat och har varit gott. Hela mitt hem är fyllt av sådana saker, farmors bord, farfars kavel och plåtburkarna från konditoriet, min pappas mässingsaskfat och hans tavla av mig som liten unge. Tunnan mamma gav mig när jag tog studenten. Clarys gamla tavla med bibelord.

Representanter för livet i ett hem som inte är en stajlad shabby chic Lantliv-dröm eller iskall Bo Bedre-kopia. Ganska skönt ibland.

/Maia