När jag var i tonåren och en bra bit in på mitt tjugotal så var jag själv just sådan. Alla skulle kramas. Jodå. Ville du inte så var det minsann något fel. Och inte med mig. Det var först lite senare som jag tänkte ett varv till, backade och blev aningen mer privat. Började känna att närhet och beröring ska ha ett värde.
En familj jag känner och fick förmånen åka med till skolan ganska ofta under gymnasietiden lämnade aldrig varandra utan beröring. Mamma, pappa och de två ungdomarna kramade och pussade varandra där i groventrén innan vi satte oss i bilen. Varje morgon. Utan undantag. För mig blev det en sådan förebild.
En klapp är en gåva, påfyllning av en annan persons känslotank. En kram är en känsloöverföring, av glädje, sorg, medkännande och markering att jag finns här. Vi ska unna oss att vara generösa med klapparna, men också vara noga med att låta dem vara så värdefulla som de verkligen är. En julklapp.
/Maia
7 kommentarer:
Jag är en sådan som tar i människor. (Dock inte på opassande ställen av kroppen...) Speciellt på jobbet har jag märkt. Jag jobbar med dementa och våra vårdtagare uppskattar verkligen en kram eller en smekning på kinden ibland :-) Jag har ingenting emot att människor som JAG KÄNNER tar i mig. Däremot har jag väldigt svårt för människor som i princip ska stå näsa mot näsa när dom pratar med en...salivstänk i ansiktet är något jag ogillar...
Hej! Närhet, ömhet och beröring, särskilt i arbete med barn, äldre och i vården är något av det finaste personalen kan ge. En verklig gåva.
Tack för att ni alla ger till dem som behöver det!
/Maia
Jag är oxå en liten "tafsare" ;) Jag och Maria jobbar nästan på samma ställe och jag tar mycket i våra vårdtagare.
Något jag däremot har haft väldigt svårt föt är när jag som gravid blir klappad på magen i tid och otid. Då anser vem som helst att de har fri tillgång till att klappa på mig.
Jag skulle aldrig klappa en gravid på magen utan att fråga om lov, men nu tycker jag det är lite läskigt att klappa på andras magar så jag står över.
Tack för din kalender Maia, jag har längtat efter den.
Kram
Nu har jag också delat din blogg på FB så fler får chansen att läsa!
Jag är uppvuxen med en familj där man rör mycket vid varandra; kramar, pussar, håller i. Jag och mina systrar kan i goda stunder återfinnas i en hög i soffan, inte helt olikt en kull med kattungar. Det där var så naturligt för mig att jag inte alls värdesatte det förrän jag träffade Mattias, som jag bodde ihop med förr i tiden. I hans familj rör man väldigt lite vid varandra, inte ens när man skiljs åt. Jag upplevde det som hemskt obehagligt att skiljas åt från familjemedlemmar utan att röra vid varandra. Det har verkligen fått mig att värdera och uppskatta min egen familjs närhetsvisande.
Vi kramas också jättemycket i våran familj. Hej och Hej då-kramar, gonattkramar, Åh-mamma-stryker-du-min-skjorta-kramar och så lite annat gos och kramar bara för att vi gillar varandra. Men för mig är ord viktiga, att man säger hur man tänker, känner och menar. Det här att med beröring ordlöst kunna förmedla känslor,är svårt att ta in som sanning, svårt att riktigt lita på. Att den sortens kroppsspråk inte är giltigt om det inte har styrkts med ord. Ändå sägs det att kroppen är själens och hjärtats möjlighet att uttrycka sig, och att huden inte ljuger. Jag behöver bli mycket bättre på att kunna lyssna utan ord,att känna med hjärtat. För det är ju inte alltid orden säger det kroppen menar.
Du är så klok, JennyPenny.
Skicka en kommentar