En gång för länge sedan, när jag var liten läste jag en skämtteckning där någon skulle överlämna en julstämning till någon annan. Mottagaren trodde det var en tidning, Julstämning (den finns fortfarande), medan den som överlämnade det istället överräckte en juridisk stämning.
Vansinnigt roligt. Jag minns inte riktigt varför, men jag hade lite konstig humor och lyckades nog aldrig återberätta skämt och roliga historier så att folk skrattade. Det gjorde mig inget, men det var synd egentligen, för ett riktigt gott skratt är så obeskrivligt skönt och lättande.
Ni minns väl hur det var i skolan ibland när man bara inte kunde sluta skratta? Något var helt hysteriskt roligt och så bubblade det bara omkring inuti en tills fnisset blev till skratt och skrattet till sist fick en att gråta och falla av stolen.
Idag skrattar vi inte varje dag. Inte ens varannan. När vi skrattar riktigt ordentligt nån gång torkar vi tårarna efteråt och säger till varandra: Det var längesedan jag skrattade så... Men varför? Vi har saker att glädjas över, le åt och skratta åt, men ändå är det oftast våra sorger vi räknar och listar upp.
Jag tror att vi helt enkelt är lite ovana vid skrattet. Vi kanske bara är lite ringrostiga? Behöver öva? Kanske det hjälper att titta lite på de glada fyrlingarna igen? Gör det!
/Maia
2 kommentarer:
Jag har två ovärderliga källor till underbara, gemensamma skratt: mina barn och våra katter. :-)
Nu länkar jag till din blogg i min statusrad på Facebook. Unnar gärna mina vänner att få följa din kalender.
Den här youtube-filmen kan du länka varje morgon, för den tröttnar man aldrig på! :D
Skicka en kommentar